Den teater som jag älskar är ”larger than life”, en teater som spränger gränser, väcker nya tankar och idéer, vidgar horisonten. Karnevalen och maskeraden lockar mig: musiken och dansen, cirkusen och karnevalen, de färgsprakande kostymerna, den förhöjda livskänslan som balanserar över en mörk avgrund också gestaltad i den medeltida kyrkans mirakelspel som återger livets balansgång mellan himmelens port och helvetets gap. Det är Frederico Fellinis, Hieronymus Boschs och Selma Lagerlöfs vildsinta och melodramatiska teatrala arena.

Mina inspirationskällor är den grekiska tragedin och den elisabetanska teatern. Jag vill nå ut brett till människor av alla slag, precis som skedde då under dessa båda höjdpunkter i teaterkonstens historia. Detta har jag försökt uppnå i mina historiska dramer, som KUNG KRISTINA (1990) och MOR DACKE (1991).

En annan inspirationskälla är de antika mysteriespelen, som upphävde gränsen mellan publik och aktörer: alla blev delaktiga i det stora livsmysteriet som omfattar en nedstigning i mörkret för att sedan genom denna vandring nå ljuset och klarsynen. Detta är den struktur som mina dramer MARIA MAGDALENA (1996) och SVART MADONNA (2006) bygger på.

Den tredje genren är monologerna och kammarspelen, som bygger på närhet och intimitet, det personliga mötet med skådespelaren som gestaltare av Ordet. Exempel på detta är INFÖR DOMEN (1988), 55 MINUTER WÄGNER (2003).

I all den dramatik som jag skriver spelar ORDET en viktig roll. Kanske kommer detta sig av att jag under lång tid arbetat som radioproducent. Mina första iscensättningar gjorde jag för radiomediet under 1980-talet. Jag fascinerades av möjligheten att måla med orden och att därigenom skapa inre bilder. Och det är ju också det sätt som de gamla grekerna och den elisabetanska teatern arbetade. Det handlade då i lika hög grad om att HÖRA ett skådespel som att SE det. Läs om mina teateruppsättningar i Sveriges Radio!

I teaterhistorien är det sällan kvinnliga dramatiker fått möjligheten att skapa direkt för scenen. Och de gånger som det skett har sedan nästa generation av (manliga) litterära skribenter och historieskrivare metodiskt skyfflat över dessa kvinnliga erfarenheter. Ett praktexempel på detta är det sena 1800-talet i Sverige, då de stora stjärndramatikerna var kvinnor som Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler och Frida Stéenhoff. Deras pjäser sattes upp på Dramaten och drog fulla hus – till skillnad från August Strindbergs alster. Men vem eller vilka var det som gick till historien?

På så sätt har det aldrig skapats en kanon av kvinnliga dramatiker. Men den finns! Och blotta vetskapen om att det faktiskt förekom kvinnor, t o m under Shakespeares tid som OCKSÅ skrev och regisserade dramatik är för mig en viktig inspirationskälla. Mary Sidney och Elizabeth Cary hette två av dem. Många gånger var dessa kvinnor först med att ta upp ett tema och skriva om det. Sedan hakade männen på – och det var de som gick till historien! Så var det t ex med Mary Sidney som skrev ett drama om Cleopatra flera år före Shakespeare. (Se Renaissance Drama by Women, Texts and Documents, ed S. P. Cerano and Marion Wynne-Davies, London och New York, 1996).

Men dessa kvinnor hade aldrig tillgång till samma resurser som männen. De hade ingen plats i det offentliga rummet utan fick testa sina texter i privata salonger med sina egna väninnor i rollerna. Och så har det väl i viss mån fortsatt! Som medlem i det internationella nätverket Women Playwrights International har jag lärt känna kvinnliga dramatiker världen över som kämpar med samma motstånd som jag själv har upplevt: att få göra sin stämma hörd på sina alldeles egna och egensinniga villkor.

Följaktligen har jag oftast själv både regisserat och (delvis) producerat mina egna uppsättningar i min hemstad Karlskrona. Jag har aldrig satt upp ett drama på en vanlig teaterscen, utan alltid i samspel med en yttre inramning som på något sätt tillför en dimension.

I dessa uppsättningar har amatörer och professionella scenkonstnärer samverkat. På så sätt har olika uttryck smälts samman till ett alldeles eget personligt tonfall. Dessa iscensättningar har samtidigt fungerat som en form av laboratoriearbete, en undersökning av de teatrala uttrycksformerna med hjälp av skådespelare, ljussättare, koreograf, scenograf, musiker – hela den stab av människor som tillsammans skapar ett eget universum, ett ”teatrum mundi”.