Anna Petrus (1886-1949) tillhörde en generation av sällsynt begåvad män och kvinnor inom det konstnärliga området. Hon föddes i Uppsala. Modern Maria von Stackelberg var grevinna och fadern Oskar Peterson var professor i pediatrik. Mot sin fars önskan utbildade hon sig till konstnär, först i England och sedan i Stockholm. Eftersom modern dött tidigt och lämnat pengar till sin dotter i arv blev Anna Petrus ekonomiskt oberoende.

Anna Petrus var en av de dominerande gestalterna i 1910- och 1920-talets svenska konstvärld. Hon ingick i en grupp unga män och kvinnor som revolterade mot tyngande traditioner och sökte sig nya vägar och nya konstnärliga uttryck. Livet själv sågs som ett allkonstverk där olika genrer och uttryck blandades: teater, dans, musik, bildkonst. Inspirationen hämtades genom studier vid konstskolor utomlands och genom resor i ett Europa som före Första Världskriget ännu var en sammanhållen enhet.

Anna Petrus arbetade i tunga och hårda material: sten, trä, marmor, järn och tenn. Hennes bildvärld är dynamisk och teatral. Ofta använder hon sig av de grekiska myterna som utgångspunkt, men hon omtolkar dem och låter kvinnorna bli handlade subjekt i stället för hjälplösa offer. Som en röd tråd genom konstnärskapet löper fadersupproret. Det sägs vara den despotiske fadern som inspirerat till alla hennes bilder av ursinnigt vrålande och morrande lejonhannar!

År 1922 flyttade Anna Petrus med sin man och deras båda barn Einar och Sonja till Karlskrona. Mannen hette Harald Lyttkens och var läkare. Lika viktigt som arvet från modern en gång varit, lika viktigt var hennes val av äktenskapspartner. Harald Lyttkens accepterade och understödde sin hustrus yrkesval med allt vad det innebar. Anna Petrus hade kvar sin ateljé i Stockholm och hon var – till omgivningens förskräckelse - borta från hemmet månader i streck, medan hennes man ägnade sig åt barnen.

1920-talet innebar en blomstringstid för Anna Petrus, som då inledde sitt samarbete med Näfveqvarns bruk och med Svenskt Tenn. Vid Internationella Konstutställningen i Paris tilldelades hon en guldmedalj för utsmyckningen av de åtta järnkolonner som bar upp den svenska paviljongens entréhall.

År 1928 skapade Anna Petrus det som HADE kunnat bli krönet på hennes konstnärskap. Tillsammans med arkitekten Uno Åhrén lanserade hon ett förslag för omskapande av Hoglands Park i Karlskrona inför 250-årsjubileet av stadens grundande. Uno Åhrén ritade om parken och lät de raka alléerna av träd peka in mot dess mittpunkt: Anna Petrus monumentala konstverk kallat Vindarnas Brunn. Förslaget backades upp av hela samtidens konstnärliga elit. Det betecknades som ”utomordentligt intressant och ståtligt”, som ”alltigenom konstnärligt”, som ”djärvt och originellt”.

Varför detta förslag aldrig genomfördes är höljt i dunkel. Men kanske kan man se det som symptomatiskt för den omsvängning som var på gång. År 1930 invigdes Stockholmsutställningen med sin hyllning av funktionalismen, det som kallades ”den nya sakligheten”. Det var slut med livet som ett spännande fantasirikt allkonstverk. Nu gällde i stället en gemensam norm och idé om vad som var ”utmärkt svensk form”. Och dit hörde inte Anna Petrus konstverk.

Under 1930-talet tystnar de kvinnliga konstnärerna. Det skulle dröja flera decennier innan konsthistorikerna började leta sig fram till deras glömda och bortträngda konstnärskap. Ännu är träffarna få när man letar på webben – men de kvinnliga pionjärerna är på väg tillbaka. Anna Petrus arbeten säljs numera för fantasipriser på Bukowskis i Stockholm. Till årsskiftet planeras utgivningen av konsthistorikern Marie Rehnbergs biografi om hennes konstnärskap.

Våren 2008 hade Blekinge Museumen en utställning över Anna Petrus och hennes skisser till Vindarnas Brunn. Tänk om staden Karlskrona, nu, åttio år senare, kunde kyssa liv i denna insomnade skönhet och låta uppföra Vindarnas Brunn i Hogland Park! Tänk – vilken spännande debatt det skulle bli! Tänk – vilket landmärke i Världsarvsstaden!

Tillbaka!